torsdag 13 oktober 2016

Svag och ojämlik intäktstillväxt i allsvenskan

Generellt mycket svag intäktstillväxt i allsvenskan

De allsvenska sponsorintäkterna växer långsammare än den svenska sponsringsmarknaden

Distributionen av intäkter allt mer ojämlik

Ökade ekonomiska klyftor förväntas göra ligan mer förutsägbar

För tre och ett halvt år sedan skrev jag en krönika i Offside.org om hur de allsvenska klubbarna skulle kunna fördubbla intäkterna och bli Nordens bästa liga. Det senare blev man ju till slut, som förväntat, mätt i sporsliga resultat i europacuperna. Det kan alltså vara på sin plats att analysera hur det allsvenska klubbkollektivet har arbetat med intäkterna.


Sedan allsvenskan utökades till 16 lag 2008 har ligans intäkter ökat med 60 procent. Om vi däremot exkluderar försäljningar av spelarkontrakt och extrema intäkter från Champions League för att identifiera klubbarnas förmåga att kommersialisera sin verksamhet så stannar ökningen vid 46 procent, en årlig tillväxttakt på 5.5 procent. Enligt Uefa Club Benchmarking Report har den europeiska klubbfotbollens omsättning under motsvarande period mer en fördubblats med en årlig tillväxtakt på cirka 14 procent.

Under perioden har de allsvenska klubbarnas sponsor & marknadsintäkter ökat med 50 miljoner kronor. Av denna ökning har Malmö FF själva stått för 34 miljoner kronor, det vill säga närmare två tredjedelar.

Jämför man det allsvenska kollektivets tillväxt med den svenska sponsringsmarknadens dito så har man sedan 2008 haft en betydligt svagare utveckling. Det är en anmärkningsvärt svag utveckling med tanke på hur mycket den allsvenska arenaparken har utvecklats under dessa år där utbudet av nya affärsmöjligheter borde ha drivit utvecklingen betydligt snabbare. Hade allsvenskan vuxit i takt med den svenska sponsrings-marknaden så hade ligan som helhet haft ytterligare 70 miljoner kronor i marknadsintäkter.


2015 har utmålats som ett mycket framgångsrikt år vad gäller tillväxt i allsvenskan. Det är en sanning med modifikation, Det är ett fåtal klubbar som stått för majoriteten av intäktsökningen. Matchdags-intäkterna ökade till exempel med närmare 140 miljoner kronor mellan säsongerna 2014 och 2015 men närmare hälften av ökningen berodde på skillnaden mellan de två degraderade lagen (BP & Mjällby) och de två klubbar som avancerade till allsvenskan (Hammarby & GIF Sundsvall) samt Malmö FF:s ökning i matchdag-segmentet. Resterande 13 klubbar delade på resterande 70 miljoner kronor. Premierna från Champions League uppgick till 200 miljoner och dessa pengar distribuerades till en enda klubb. Också närmare hälften av de 200 miljonerna som försäljning av spelarkontrakt bidrog till allsvenskan generades av en enda förening.
 
Bidraget till ökningen av matchdags-intäkter säsongen 2014.
Det adresserar frågan om hur det egentligen ser ut gällande utvecklingen i distributionen av intäkter i allsvenskan?

För att mäta hur jämlik den är, har jag approximerat fram den så kallade Gini-koefficienten. Gini-koefficienten har ett värde mellan 0 och 1. 0 betyder att alla har exakt lika stora intäkter (total jämlikhet). 1 betyder att en enda klubb får alla intäkter, de andra inga alls (total ojämlikhet).

Jag har också beräknat gina-koefficienten baserad intäkter exklusive försäljning av spelarkontrakt och premier från Champions League (blå), intäkter exklusive Champions League premier (röd), och totala intäkter (grön). Linjerna visar tre års glidande medeltal.

Efter en period under den första delen av 00-talet där intäkterna i allsvenskan var mycket jämlikt fördelade så kan vi se mycket tydlig ökning av ojämlikhet under de senaste åren. Av den förhållandevis lilla intäktsökningen för ligan som helhet, har de nya intäkterna i första hand gått till ett fåtal klubbar. Även om utökningen av antalet lag till 16 ökade ojämlikheten, är trenden sedan dess att den fortsätter att öka.

Ojämlikheten blir ännu större om man inkluderar intäkterna för försäljning av spelarkontrakt. Det är naturligt. Över tid är klubbar med stora intäkter mer framgångsrika på fotbollsplanen. Det medför att de också är mer framgångsrika på spelaraffärer av den enkla anledningen att de har bättre spelare i sina trupper.

Om man dessutom lägger till intäkterna från Champions League så blir ojämlikheten än mer tydlig. Tydligt är också att ojämlikheten idag baserad på intäkter exklusive spelarkontrakt-försäljningar samt CL premier är större än säsongen 2000 - inklusive spelarkontrakt-försäljningar samt CL premier.

I ett internationellt perspektiv har allsvenskans ojämlika distribution av intäkter närmat sig de stora ligornas dito. Idag är allsvenskan mer ojämlik än Premier League och ungefär på samma nivå som Bundesliga.



Så vilka slutsatser kan man dra av ovanstående?

Det är ganska uppenbart att allsvenskan idag är en marknad med en relativt liten organisk tillväxt. Det är förvånande eftersom flera klubbar har fått uppgraderade arenafaciliteter som har skapat goda förutsättningar för publik- och affärsutveckling. Dessutom hade Allsvenskan under perioden 2000 till 2011 nio olika mästare. Man kan tycka att det tack vare det faktumet har funnits mycket goda förutsättningar för flera klubbar att utveckla sin kommersiella affär. Enligt Deloitte var 43 av arenakapaciteten outnyttjad 2015 vilket är ett kraftigt underbetyg till klubbarna.

En stor del av de nya allsvenska intäkterna genereras av ett ytterst fåtal klubbar. Det är förvisso en utveckling som är lik den som vi har sett i övriga Europa och som i Sverige har tagit fart först på senare år. Erfarenheten från Europa säger också att ligorna generellt blir mer och mer förutsägbara, dock utan att det upplevs som ett problem som påverkar intresset för ligan negativt.

Det förefaller också osannolikt att allsvenskan över tid inte fortsätter på trenden med ökad ojämlikhet. Framför allt då de centrala pengarna såsom tips och medieintäkter - till skillnad från de flesta andra ligorna - står för en väldigt liten del av allsvenskans totala intäkter.

Allsvenskan är organiserad enligt samma kapitalistiska modell som de övriga ligorna i Europa är organiserade: Vinnarna belönas rikligt och förlorarna straffas hårt (degradering och i de flesta fall också finansiell distress).

Min egen bild av det svenska konkurrenslandskapet är att klubbarna under allsvenskan är alldeles för svaga för att kunna stimulera konkurrensen och därmed tillväxten hos de klubbar som hör till skiktet under allsvenskans största föreningar. Jag ser inte heller hur den konkurrensen ska kunna förstärkas. För det krävs investeringar både i form av pengar och humankapital. Idag saknas verktyg för det.

Möjligen kan omplacering av klubbar till mer kommersiellt attraktiva orter som idag saknar kompetens att organisera elitlag, likt AFC Uniteds flytt till Eskilstuna, bidra till ett något starkare konkurrenslandskap. Oavsett vilket är det mer troligt att distributionen av framtida intäkter blir än mer ojämlik än att den blir jämnare fördelad. På gott och ont.

2 kommentarer:

Anonym sa...

På sponsringsfronten är det anmärkningsvärt hur underutvecklade de flesta klubbarna är. Antalet loggor per matchställ i Allsvenskan är i snitt ca 14 st, vilket tyder på att klubbarna inte har eller utnyttjar andra, bättre exponeringsmöjligheter. Bara MFF har färre än 5 loggor.

En klubb som IFK Göteborg har exempelvis hela 19 loggor på sitt matchställ. Får se om de kan utnyttja sitt clean-court-avtal bättre i framtiden så att de kan erbjuda sponsorerna rimliga exponeringsmöjligheter. Det skulle ju också påverka försäljningen av replica-tröjor positivt.

Anonym sa...

Som alltid en intressant analys! Tack.

Inspirerad av dig har jag och några andra fans i Västerås SK gjort ekonomiska analyser för SE och Div 1 norra.

Om du är intresserad kan du läsa om dem här

https://www.facebook.com/vskswish/notes/

VSK SWISH