För fem år sedan formulerade Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang vid universitetet i Zürich en teoretisk modell* som förklarade överinvesteringar i fotboll från ett traditionellt spelteoretiskt perspektiv. Modellen utgår också från att klubbarna är profit-maximerande, det vill säga att de handlar rationellt utifrån ett lönsamhetsperspektiv.
Författarna identifierade ett antal faktorer som ger stora incitament till att klubbarna ska överinvestera i talang: Ett ligasystem med upp- och nedflyttning. En starkare korrelation mellan investeringar i talang och sportslig prestation i ligan. En mer ojämlik distribution av ligans intäkter. Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Ökade finansiella klyftor mellan den högsta divisionen och den näst-högsta. Samtliga dessa faktorer finns i den europeiska ligamodellen och de har också förstärkts i takt med att fotbollen har blivit mer komersiell. Det betyder att klubbar i en liga lever under paradoxen att ju mer deras intäkter ökar, desto större blir de ekonomiska förlusterna. Det oavsett om klubbarna har nytto- eller profitmaximerande motiv.
Det hela kan förklaras på ett ganska enkelt sätt. När det finns ett så pass tydligt samband mellan den relativa fördelningen mellan klubbarna i ersättningen till spelarna och tabellposition så betyder en lågt lagd budget att man försämrar sina möjligheter till en viss nivå av sportsliga resultat. Om sex klubbar konkurrerar om fyra platser i Champions League så kommer alla sex att i sin budget tillgodoräkna sig en ganska stor andel av framtida intäkter från Champions League. Det betyder också att de fyra klubbar som når slutspelet kommer att redovisa en mindre vinst. De två klubbar som däremot hamnar utanför kommer att redovisa en större förlust. Förlusten från de två klubbarna kommer att vara större än den vinst som de fyra klubbarna har skapat. Och den samlade förlusten kommer att öka ju högre priset för deltagande i Champions League är. Samma mekanism gäller runt nedflyttningsstrecket där ännu fler klubbar deltar i tävlingen att undvika degradering. Och ju högre priset är för att ramla ner en division, desto större blir de kollektiva förlusterna.
I en relativt ny avhandling väljer Martin Grossman att förklara överinvesteringarna från ett evolutionärt spelteoretiskt perspektiv och då genom Evolutionärt Stabila Strategier (ESS). Vill ni läsa mer om den teoretiska modellen så kan ni göra det på Wikipedia. Grossman menar att när klubbarna agerar utifrån ett ESS perspektiv så spelar det inte inte så stor roll om enskilda beslut innebär en ekonomisk förlust för klubben. Så läge det orsakar en ännu större förlust för konkurrenten så är beslutet fullt motiverat.
Grossman menar att ESS på ett bättre sätt förkalkar rationella beteenden i tävlingar än vad den traditionella spelteorin gör. Detta eftersom det snarare rör sig om en kamp och inte om byte av varor eller tjänster på en marknad. Han menar också att ESS jämvikten innebär större ekonomiska underskott i en liga än vad Nash jämvikt implicerar.
Vi har under sommarens transferfönster sett flera härliga dueller där klubbar har utmanat varandra head to head om spelarnas underskrifter. Jag tänker framför allt på Liverpools kamp med Arsenal om Nuri Sahin som kom från Real Madrid på lån samt Tottenhams race med Liverpool om Clint Dempsey.
Det står var och en fritt att försöka analysera huruvida de spelarinvesteringar som vi har sett har varit goda affärer eller inte. Men glöm inte bort att det finns flera olika perspektiv att utgå ifrån.
** Evolutionarily Stable Strategies in Sports Contests - Martin Grossmann - October 24, 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar