söndag 20 februari 2011

Klubbdirektörerna som sänker elitserien

Att intervenera genom att påverka en ligas storlek samt in- och utflöde av klubbar har blivit ett väldigt populärt diskussionsämne. I söndagens Sportblad kan vi läsa om hur vissa av elitseriens klubbägare pratar om att "stänga" elitserien och införa lönetak. Frölundas klubbdirektör anser att elitserien bör minskas ytterligare till antalet lag. Det är fantastiskt att elitserien, som har varit något av Svensk Elitfotbolls role model, nu själva desperat griper efter halmstrån för att försöka förlänga livet på en marknad som sakta är på väg mot en långsam död.

På kort sikt skulle en minskning av antalet lag kunna fungera som en droginjektion. De centralt sålda sändningsrättigheterna fördelas på färre aktörer vilket ger en välbefinnande effekt. Men som vanligt så följs det av en baksmälla och en ökad resistens mot nya injektioner. Den välbefinnande effekten sopar de dåliga prestationerna under mattan vilket ganska snabbt uppdagas och leder till att produktivitetsproblemen återigen kommer att göra sig påminda. Denna gång i en större omfattning.

En stängd eller minskad liga ökar inträdesbarriärerna för utmanande klubbar vilket på längre sikt leder till en produktivitetsminskning och stagnation. Jag har uppmärksammat fenomenet i två inlägg (här och här). Inom europeisk klubbfotboll finns det inget empiriskt stöd för att en till antal lag mindre liga är mer konkurrenskraftig än en större. Tvärtom menar sportekonomer att ligor generellt är för små, vilket till stor del beror på att storleken på ligorna påverkas av de i ligan etablerade klubbarna som är rädda för konkurrens.

Men produktivitetsproblem och kortsiktiga lösningar på dessa är inte enbart förekommande inom sportvärlden. "Currency Wars" har blivit ett populärt medel för nationer att stärka sin kortsiktiga konkurrenskraft. Genom att aktivt sänka värdet på sin inhemska valuta (genom att hålla låga räntor eller trycka nya pengar) kan nettoexporterande länder fortsätta att skeppa ut produkter till ett för omvärlden attraktivt pris. 

Under veckan som gick höjde den svenska Riksbanken styrräntan ytterligare med 0.25% vilket var i linje med den förväntade penningpolitiken. Och genast höjdes röster både hos politiker och företag om att snabbare räntehöjningar i Sverige gentemot omvärlden resulterar i en starkare krona vilket riskerar att sänka svenska exportföretags konkurrenskraft ute i världen.

Förvisso gav den försvagade svenska valutan under den första fasen av finanskrisen en bra hävstång åt svenska exportföretag vilket bidrog till en snabbare återhämtning för svensk ekonomi. Men starka/svaga valutor är över tid inte någon konkurrensfördel för nationer. Produktivitet är det däremot (mäts enklast BNP/capita). Michael Porter menar att valutainterventioner istället är kontraproduktiva och att nationers konkurrenskraft kommer från dess förmåga att skapa en miljö som får företag att utveckla sig själva vilket över tid leder till en högre produktivitet. Istället för att enbart konkurrera med priser som sin competitive edge (tack vare en lågt värderad valuta), tvingas exportföretagen utveckla och uppgradera sig själva och ständigt förbättra sina produkter och processer. Endast på detta sätt kan ett samhälle nå en hållbar utveckling och skaffa sig konkurrensfördelar gentemot omvärlden. Men att utveckla en miljö som skapar de bästa förutsättningarna tar tid, och 10 år för politiker är snarare en livstid.

Precis som antalet lag i en sportliga är den senaste tidens ränte-debatt snarare populistisk än rationell. Om man nu använder sig av räntevapnet för att stimulera ekonomin i en nedgång, måste man korrigera räntorna uppåt under tillväxt. Det måste väl ändå vara grundbulten i penningpolitik. För en riksbank är det därför viktigt att ignorera röst-maximerande populistiska politiker (oavsett flank) samt lobbande giriga företagsledare som helst inte vill investera i innovationer utan casha hem på en för dem konkurrenskraftig lågt värderad valuta. För när currency-war vapnen till slut blivit verkningslösa (effekten av droger tar alltid slut), kommer de länder som istället utarbetat en långsiktigt effektiv näringslivspolitik att vara betydligt bättre positionerade i den globala konkurrensen.

En stark och oberoende Riksbank är oerhört viktig och nog skulle en sportliga egentligen inte drivas av klubbarna själva, utan snarare av en oberoende organisation. Brynäs klubbdirektör Hans-Göran Karlsson är helt rätt ute när han vill öka antalet lag till 14.

Vi måste jobba med affärs- och produktutveckling. De finns de som anser att vi får ännu sämre ekonomi då två lag till ska dela på medieintäkterna, men då tänker man väldigt kortsiktigt. Om man får tillväxt på en produkt så brukar också intäkterna komma. Vi måste titta på helheten.

Rimligtvis är det också bara ett första steg i en större expansion. Det som händer i och med en utökning är att inträdesbarriärerna till marknaden minskar. Fler konkurrenter ges bättre möjligheter att komma in på marknaden och utmana inkubenterna och tvinga dem att uppgradera sig själva. Det vi istället ser i dagens elitserie är att de etablerade klubbarna ges alldeles för goda förutsättningar att bibehålla sin marknadsandel trots att de inte producerar särskilt väl vilket också är den primära orsaken till den upplevda stagnationen.

Figuren nedan visar sambandet mellan inträdeskostnader för nya företag och produktiviteten hos en nation. Låga inträdesbarriärer till industrier, kort byråkratisk tid att starta nya företag, samt en effektiv kapitalmarknad vars primära uppgift är att allokera kapital från ställen där det finns ett överskott dit det råder brist på den, är några av de grundläggande faktorerna för utveckling.

saxat från: Entry regulation: Still costly, Jan 2011

Att stänga elitserien och införa lönetak belönar enbart den pågående mediokerheten och för evigt cementerar ett icke åtgärdat problem. Det kommer inte heller ta särskilt lång tid innan stjärnorna försvinner till andra ligor och produkten klubb-hockey förlorar sin competitive edge i Sverige.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Jonas Rönnqvist sade ju i hocketkväll att han tyckte att man borde utöka elitserien MEN också att göra den mer trögflytande. Dvs att det finns mer lag i elitserien men de är mer kontinuerliga.

Han menade på att detta skulle tillåta tränare att våga satsa mer på utvecklandet av egna spelare och kanske lägga upp längre projekt där man siktar på att vara bäst om tre år.

Istället för som det är nu att dra in massor med importer av utländska mediokra spelare som ska rädda laget från kvalserien.

Vad anser du om det här med "utveckla egna spelare".

Frågan jag kan ställa mig är om det verkligen är lönsamt att utveckla egna spelare i svensk hocket.

I fotbollen får man ju ofta rikligt betalt för det om man utvecklar fram en riktigt bra spelare. Men i hockeyn går de ju över till NHL gratis utan någon större kompensation. Det är ju fruktansvärt dyrt att driva ungdomsarbete dessutom och man får dålig ersättning i hockey. Så varför ska man sträva efter det?

Det ger väl en bra bild till fansen dock, fans älskar egna produkter. Men är det verkligen till den grad att det kan bli ekonomiskt lönsammare att ta fram egna produkter än att köpa "off the shelf" lösningar?

På längre sikt så kan väl importer urlaka intresset för svensk ishockey iofs. Borde man ställa högre krav på NHL och revidera hela situationen hur det funkar med kontrakt och så inom hockeyn?

Jag har aldrig förstått varför hockeyn har ett annorlunda sätt än fotbollen i sverige. Vad skulle hända om svensk hockey började signa spelare på 3-4års kontrakt istället och sedan fick klubbar agera som inom fotbollen om de ville åt spelarna? Är detta en omöjlighet?

Men att göra serierna mer trögflytande som Jonas säger, är inte det en enorm risk för samma symptom som du nämner här?

Vilka resultat ger en ökad konkurrens i elitserien iom fler lag, men en minskad konkurrens utifrån/nedifrån?

Jag är för fler lag, men också för MER ruljans på lagen. Hade gärna sett att man sket i kvalserien och gick över till direkt ner/uppflyttning som i fotbollen så att man garanterar att det skiftar lag. Men kvalserien är ju logisk på sitt sätt med att det vinnande laget i allsvenskan måste vara av lika eller bättre kvalité än det som kommer från elitserien.

Vad tycker du?

OH sa...

Risken att degraderas minskar ju om antalet lag ökas, allt annat lika. Diskussionen för det här med stängning vs ökad talangutveckling är bara ett dåligt argument för att försöka nå monopol. Jag såg att man nämnde Pittsburgh som en role model och att de nådde framgång genom ungdomssatsning tack vare en "stängd" liga. Men Borussia Dortmund har ju också nått framgång på samma sätt, och det i en öppen liga!

Och elitserien är ju i det närmaste stängd. Baserat på historiska observationer är sannolikheten liten att ett elitserielag degraderas. Desto större är sannolikheten att landa på de intäktsmässigt mediokra platserna 9 och 10.

Och om man värvar utländska importer så gör man rimligtvis det för att de förväntas generera nytta. Ett internationellt utbyte av spelare ger också rimligtvis nya influenser till spelet som utvecklar det och nya talanger som dessutom får en större konkurrens. NHL har ju vuxit från 12 till 30 lag under en 40 års peridod, denna expansion och marknadsökning hade inte varit möjlig utan inflöde av utländsk talang.

Jag håller med dig. Det är svårt att hitta den stora nyttan i egen talangutveckling. I hockeyn går i stort sett all ersättning till spelarna (bortsett från den förhållandevis lilla ersättningen från NHL). Ändå utbildas det spelare runt om i Sverige och i världen, således upplevs en nytta med talangutveckling på alla nivåer inom näringskedjan. Men kanske hade hockeyn varit mer utbredd om det fanns ett transfersystem som jtrots allt fungerar som en solidaritetsmekanism.

Adam sa...

En nytta med en egen talangutveckling är att de spelarna ofta är billigare än vad det kostar att värva en spelare utifrån med liknande egenskaper. Knyter man upp dem på ett antal år med ett kontrakt så får även klubben del av ökningen i spelarens talangutveckling utan att lönen går upp. Så dominerande som vissa talanger är i sina elitserieklubbar finns det ingen chans man skulle se i (fotbolls-)Allsvenskan idag. Så det finns visst värden, med tanke på att denna unga talang även inte är så lättrörlig som äldre talang så finns det en helt uppenbar fördel för t.ex. Stockholmsklubbarna med Sveriges största och mest talangfulla upptagningsområde.

Jag vill påstå att klubbar som Frölunda och Malmö, baserade i starka upptagninsområden för fotboll, lägger och har lagt åtskilliga miljoner varje år i onödan på talang som man skulle kunna få mer eller mindre gratis i dessa sammanhang. Men nu saknar ju Göteborg och Malmö helt och hållet en hockeykultur, det kan Leif Boork intyga, men det gynnar dem å andra sidan när det gäller fotbollen.

Tompa sa...

Bajen outsourcar sin marknad- och säljverksamhet. Smart drag! Bättre att fokusera på kärnverksamheten att driva den sportsliga delen.

Frågan är vad priser de får betala är?

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/superettan/hammarby/article8609676.ab

Anonym sa...

Du borde ha ett forum där aktuella diskussionen kan föras!

OH sa...

Adam, bra poänger. I din analys tror jag nyttan från "trögrörligheten". Kontraktseffekten tror jag begränsas av att alla spelare som man skriver längre kontrakt med, inte presterar.

Tompa,
Priset är nog korrelerat till värderingen av varumärket. Det finns naturligtvis att man undervärderat värdet. Men å andra sidan så har inhouse marknadsorganisationen slaktats så kraftigt de senaste två åren. Jag tror det var ett smart drag.

Funderar om inte en liknande modell skulle kunna appliceras på matchdagsprodukten på ny arena? (tänker främst på premiumplatser, å andra sidan måste klubben först skapa en marknad för denna produktkategori, den finns ju inte i S1)