tisdag 1 november 2016

Nytt konkurrenslandskap - försämrad tävlingsbalans i Allsvenskan

För några veckor sedan gjorde jag en analys över hur det allsvenska kollektivets intäktstillväxt har utvecklats sig under de senaste 16 åren. Den visade en mycket tydlig trend med ökad ojämlikhet i distributionen av intäkter.

Mätt i Gini-koefficienten (baserat på intäkter exklusive försäljningar av spelarkontrakt samt premier från Champions League) har jämlikheten minskat från i genomsnitt 22 under 00-talet till 30+. Man har på så sätt närmat sig de nivåer som vi sedan en tid tillbaka ser hos de mer ojämlika ligorna i Europa som t.ex. tyska Bundesliga. För att illustrera förändringen så har jag använt mig av den så kallade Lorenzkurvan.

Lorenz-kurvan visar distributionen av intäkter. Den räta linjen i mitten visar perfekt jämlikhet (gini=0). Storleken på arean mellan den räta linjen och Lorenzkurvan är gini-koefficienten. Ju större area, desto mer ojämlik intäktsfördelning.



20 procent av populationen får 20 procent av intäkterna, 40 procent har 40 procent och så vidare. Figuren visar att 2001 så hade de minsta 50 procenten av de allsvenska klubbarna 35 procent av intäkterna. 2015 hade den minsta halvan 25 procent av intäkternas. Approximerat visar kurvorna också den största tredjedelen av klubbarna hade 45 procent av intäkterna 2001 och 2015 hade man något mer än hälften.

Detta avser intäkter exklusive spelarkontrakt-försäljningar och premier från Champions League. Skulle man addera försäljning av spelarkontrakt så skulle förändringen i ojämlikheten mellan 2001 och 2015 vara mycket större. Korrelationen mellan storleken på intäkterna exklusive försäljning av spelarkontrakt er mer eller mindre perfekt med storleken på intäkter från spelarkontrakt-försäljningar.

Rimligen borde denna utveckling också göra avtryck för distributionen av poäng i allsvenskan. En ökad ekonomisk ojämlikhet bör innebära ökad sportslig ojämlikhet. Och vice versa. Det går hand i hand. Jag har därför räknat ut gini-koefficienten baserat på hur poängen har vunnits sedan säsongen 1985.


Figuren visar gini-koefficienten respektive säsong samt tre års rullande medeltal med syfte att fånga upp trender. Vi kunde se en peak strax före 1995 samt en relativ jämn trend under hela av 00-talet för att under 10-talet börja klättringen mot en ökad ojämlik distribution av poäng. Under de två senaste säsongerna har vi sett gini-koefficient på 20 eller mer. Ett fåtal lag har vunnit fler poäng.

Den finansiella konkurrensbalansen och den sportsliga tävlingsbalansen i allsvenskan är på väg att försämras vilket rimligen också borde ge utslag på antalet olika mästare de kommande åren.

Figuren nedanför visar antalet olika mästare under en rullande tioårsperiod. Som mest var allsvenskan uppe i åtta stycken. 2016 är man nere på 7 och en långt ifrån orimlig prognos är att vi inom fem år är nere på fyra, det vill säga samma antal som tioårsperioden som avslutades 1997.


Det kan vara värt att upprepa den troliga anledningen till att tävlingsbalansen förbättrades så som den gjorde under en tjugoårsperiod med start kring millennieskiftet.

Det som hände var något som skulle kunna jämföras med ett teknologiskt skifte. Ett sådant bryter upp privata monopol och företag i dominerande ställning. Exempelvis Facit, Kodak, Commodore, Sony eller traditionella papperstidningsmedier. Inom fotbollen såg vi ett kommersiellt skifte. I Sverige kom detta skifte senare än vad det gjorde i flera andra länder. Med det bröts IFK Göteborg och Malmö FF:s duopol där båda klubbarna under åren 1982 till 1996 vann allsvenskan 13 gånger på 15 försök.

Ökad kommersialisering innebar mer pengar och att fler klubbar kunde ha heltidsprofessionella spelare i sina trupper. Det gjorde föreningarna mer konkurrenskraftiga. Nytt kapital strömmade in via idrottsaktiebolag och nya riskkapitalmodeller som t.ex. Djurgården. Vi såg flera nya marknadsföringsidéer. Allt detta gynnade tävlingsbalansen i allsvenskan och åren 2001 till och med 2008 var allsvenskan som mest jämlik avseende distributionen av klubbarnas intäkter.

Alla revolutioner har dock sitt och svensk elitfotboll har börjat konsolideras. Vi ser en tydlig kapitalkoncentration. Stor blir större. Vi har kommit in i en ny fas med ett förändrat konkurrenslandskap.

Frågan är om det leder till problem på intresset för ligan?

Det har gjorts en mängd olika studier kring betydelsen av tävlingsbalansen för förändrad konsumtion av sport. Forskarna har däremot inte kunnat enas kring slutsatserna. En anledning är att mer eller mindre samtliga studier är baserade på den statistiska tävlingsbalansen (objektiv tävlingsbalans) och förändringarna i den objektiva tävlingsbalansen oftast inte är tillräckligt stora för att av publiken upplevas som försämrad tävlingsbalans (subjektiv tävlingsbalans).

Det traditionella förhållningssättet inom sportekonomiforskningen har varit att objektiv tävlingsbalans = subjektiv tävlingsbalans. Givet detta antagande är det inte särskilt konstigt att resultaten blir olika.

Forskarna Tim Pawlowksi och Oliver Budzinski* har utvecklat konceptet subjektiv tävlingsbalans. I deras studie mätte man den i tre olika ligor för att seden ställa den i relation till den objektiva tävlingsbalansen i respektive liga. Figuren nedanför visar den objektiva tävlingsbalansen i de danska, tyska samt holländska högsta-ligorna under två olika tioårsperioder.

Objektiv tävlingsbalns (d.v.s. statistisk tävlingsbalans). Saxat från Pawlowski&Budzinski, länk nedan

Mätmetoden för den subjektiva tävlingsbalansen var undersökningar genom frågeenkäter i samband med liga matcher i de respektive ligorna. Förutom publikens upplevda tävlingsbalans frågade man också om dess vilja att betala för en förbättrad tävlingsbalans (s.k. WTP - willingnes to pay).

Resultaten visar att den danska publiken upplevde att deras liga hade en sämre tävlingsbalans än vad både tyskarna och holländarna upplevde sina respektive ligor:

OCB(Danmark) > OCB(Tyskland) > OCB(Holland) medan PCB(Danmark) < PCB(Holland) < PCB(Tyskland), där OCB = Objektiv tävlingsbalans. PCB = Subjektiv tävlingsbalans

Mer än 50 procent av de tillfrågade var också villiga att betala för att upprätthålla eller förstärka tävlingsbalansen. I genomsnitt rörde det sig om €3 per matchbiljett. Danskarna upplevde sin ligas tävlingsbalans som ett större problem och var villiga att betala €5 per biljett för att deras liga skulle bli mer jämn.

Forskarna menar att den sämre upplevda tävlingsbalansen i Danmark (som statistiskt är högre än både i Tyskland och i Holland) rimligen beror på att förändringen i Danmark har varit mycket. Den objektiva tävlingsbalansen där har från höga nivåer försämrats med 36 procent. Mer konkret innebar det att Danskarna - från att under 1991-2000 ha åtta olika mästare under tio säsonger- gick ner till att ha fyra olika mästare under säsongerna 2001 till 2010.

I både Tyskland och Holland är publiken vana vid en sämre objektiv tävlingsbalans sedan tidigare och den upplevda obalansen upplevdes som ett mindre problem. Även om den objektiva tävlingsbalansen  i Tyskland trots allt försämrades med cirka 20 procent.

Pawlowski och Budzinski skriver också att man ännu inte har kunnat observera att ligorna har passerat den tröskel där den upplevda tävlingsbalansen blir ett så pass stort problem att intresset minskar. Hur stor den tröskeln är vet man naturligtvis inte förrän man passerar den.

I allsvenskan ser vi den objektiva tävlingsbalansen börja utveckla sig i den riktning som den danska gick under det förra decenniet. Precis som i Danmark börjar också försämringen från mycket starka nivåer och det är därmed inte omöjligt att den allsvenska publiken - i likhet med den danska - också kommer att uppleva en försämrad tävlingsbalans. Försvagningen blir i så fall inte enbart statistisk. 

Vi kan däremot inte säga vilka konsekvenser det får på intresset för ligan.

lördag 22 oktober 2016

Ökade obalanser i fotbollseuropa

I den första omgången av årets gruppspel i Champions League möttes FC Basel och Ludogorets. Matchen slutade 1-1 och efter det har det spelats ytterligare två omgångar. Båda lagen har inte varit i närheten av att ta nya poäng. Det speglar de ständigt ökade obalanserna i fotbollseuropa mycket väl. Basel leder sin inhemska liga med 14 poäng efter bara elva omgångar och kommer i maj att vinna sitt åttonde raka mästerskap. Ludogorets har vunnit den bulgariska ligan fem säsonger i rad. Trots att båda klubbarna är dominanta på sina respektive hemmamarknader har de inte mycket att sätta emot när de ställs mot klubbar från de fem största ligorna i Europa.

Obalanserna kommer fortsätta att öka. De globalt exponerade storklubbarna kommer att öka sina intäkter snabbare än resten tack vare ständigt ökade sponsorintäkter från marknader utanför Europa. I de mindre ligorna kommer de ständigt ökade premierna från Champions League att cementera toppskiktet.

Jag har skrivit en krönika i ämnet för magasinet Fokus. Ni kan läsa den under denna länk.

Igår meddelade den europeiska ligaorganisationen EPFL att man bryter sitt memorandum of understanding med Uefa. Om Uefa inte startar om processen och förhandlar Champions League formatet med organisationen så kommer de nationella ligorna från och med mars att kunna schemalägga sina matcher också under Champions League kvällar.

Skulle det förändra förutsättningarna för det jag skriver om i krönikan? Jag skulle säga att det på lång sikt är oundvikligt var det hela kommer att sluta. När politik möter ekonomi vinner oftast politiken. Men bara i det korta perspektivet.

Ändrar Uefa sig och låter de mindre nationerna behålla samma antal platser i Champions League kommer det fortsätta leda till en försämring av tävlingsbalansen i de mindre nationella ligorna. Till slut kommer man att behöva ändra formatet. Skulle Uefa däremot hålla det som man har lovat de största ligorna, så kommer de ledande klubbarna i de mindre nationerna att känna sig understimulerade vilket rimligen också leder till nya format att organisera fotbollspyramiden.

torsdag 13 oktober 2016

Svag och ojämlik intäktstillväxt i allsvenskan

Generellt mycket svag intäktstillväxt i allsvenskan

De allsvenska sponsorintäkterna växer långsammare än den svenska sponsringsmarknaden

Distributionen av intäkter allt mer ojämlik

Ökade ekonomiska klyftor förväntas göra ligan mer förutsägbar

För tre och ett halvt år sedan skrev jag en krönika i Offside.org om hur de allsvenska klubbarna skulle kunna fördubbla intäkterna och bli Nordens bästa liga. Det senare blev man ju till slut, som förväntat, mätt i sporsliga resultat i europacuperna. Det kan alltså vara på sin plats att analysera hur det allsvenska klubbkollektivet har arbetat med intäkterna.


Sedan allsvenskan utökades till 16 lag 2008 har ligans intäkter ökat med 60 procent. Om vi däremot exkluderar försäljningar av spelarkontrakt och extrema intäkter från Champions League för att identifiera klubbarnas förmåga att kommersialisera sin verksamhet så stannar ökningen vid 46 procent, en årlig tillväxttakt på 5.5 procent. Enligt Uefa Club Benchmarking Report har den europeiska klubbfotbollens omsättning under motsvarande period mer en fördubblats med en årlig tillväxtakt på cirka 14 procent.

Under perioden har de allsvenska klubbarnas sponsor & marknadsintäkter ökat med 50 miljoner kronor. Av denna ökning har Malmö FF själva stått för 34 miljoner kronor, det vill säga närmare två tredjedelar.

Jämför man det allsvenska kollektivets tillväxt med den svenska sponsringsmarknadens dito så har man sedan 2008 haft en betydligt svagare utveckling. Det är en anmärkningsvärt svag utveckling med tanke på hur mycket den allsvenska arenaparken har utvecklats under dessa år där utbudet av nya affärsmöjligheter borde ha drivit utvecklingen betydligt snabbare. Hade allsvenskan vuxit i takt med den svenska sponsrings-marknaden så hade ligan som helhet haft ytterligare 70 miljoner kronor i marknadsintäkter.


2015 har utmålats som ett mycket framgångsrikt år vad gäller tillväxt i allsvenskan. Det är en sanning med modifikation, Det är ett fåtal klubbar som stått för majoriteten av intäktsökningen. Matchdags-intäkterna ökade till exempel med närmare 140 miljoner kronor mellan säsongerna 2014 och 2015 men närmare hälften av ökningen berodde på skillnaden mellan de två degraderade lagen (BP & Mjällby) och de två klubbar som avancerade till allsvenskan (Hammarby & GIF Sundsvall) samt Malmö FF:s ökning i matchdag-segmentet. Resterande 13 klubbar delade på resterande 70 miljoner kronor. Premierna från Champions League uppgick till 200 miljoner och dessa pengar distribuerades till en enda klubb. Också närmare hälften av de 200 miljonerna som försäljning av spelarkontrakt bidrog till allsvenskan generades av en enda förening.
 
Bidraget till ökningen av matchdags-intäkter säsongen 2014.
Det adresserar frågan om hur det egentligen ser ut gällande utvecklingen i distributionen av intäkter i allsvenskan?

För att mäta hur jämlik den är, har jag approximerat fram den så kallade Gini-koefficienten. Gini-koefficienten har ett värde mellan 0 och 1. 0 betyder att alla har exakt lika stora intäkter (total jämlikhet). 1 betyder att en enda klubb får alla intäkter, de andra inga alls (total ojämlikhet).

Jag har också beräknat gina-koefficienten baserad intäkter exklusive försäljning av spelarkontrakt och premier från Champions League (blå), intäkter exklusive Champions League premier (röd), och totala intäkter (grön). Linjerna visar tre års glidande medeltal.

Efter en period under den första delen av 00-talet där intäkterna i allsvenskan var mycket jämlikt fördelade så kan vi se mycket tydlig ökning av ojämlikhet under de senaste åren. Av den förhållandevis lilla intäktsökningen för ligan som helhet, har de nya intäkterna i första hand gått till ett fåtal klubbar. Även om utökningen av antalet lag till 16 ökade ojämlikheten, är trenden sedan dess att den fortsätter att öka.

Ojämlikheten blir ännu större om man inkluderar intäkterna för försäljning av spelarkontrakt. Det är naturligt. Över tid är klubbar med stora intäkter mer framgångsrika på fotbollsplanen. Det medför att de också är mer framgångsrika på spelaraffärer av den enkla anledningen att de har bättre spelare i sina trupper.

Om man dessutom lägger till intäkterna från Champions League så blir ojämlikheten än mer tydlig. Tydligt är också att ojämlikheten idag baserad på intäkter exklusive spelarkontrakt-försäljningar samt CL premier är större än säsongen 2000 - inklusive spelarkontrakt-försäljningar samt CL premier.

I ett internationellt perspektiv har allsvenskans ojämlika distribution av intäkter närmat sig de stora ligornas dito. Idag är allsvenskan mer ojämlik än Premier League och ungefär på samma nivå som Bundesliga.



Så vilka slutsatser kan man dra av ovanstående?

Det är ganska uppenbart att allsvenskan idag är en marknad med en relativt liten organisk tillväxt. Det är förvånande eftersom flera klubbar har fått uppgraderade arenafaciliteter som har skapat goda förutsättningar för publik- och affärsutveckling. Dessutom hade Allsvenskan under perioden 2000 till 2011 nio olika mästare. Man kan tycka att det tack vare det faktumet har funnits mycket goda förutsättningar för flera klubbar att utveckla sin kommersiella affär. Enligt Deloitte var 43 av arenakapaciteten outnyttjad 2015 vilket är ett kraftigt underbetyg till klubbarna.

En stor del av de nya allsvenska intäkterna genereras av ett ytterst fåtal klubbar. Det är förvisso en utveckling som är lik den som vi har sett i övriga Europa och som i Sverige har tagit fart först på senare år. Erfarenheten från Europa säger också att ligorna generellt blir mer och mer förutsägbara, dock utan att det upplevs som ett problem som påverkar intresset för ligan negativt.

Det förefaller också osannolikt att allsvenskan över tid inte fortsätter på trenden med ökad ojämlikhet. Framför allt då de centrala pengarna såsom tips och medieintäkter - till skillnad från de flesta andra ligorna - står för en väldigt liten del av allsvenskans totala intäkter.

Allsvenskan är organiserad enligt samma kapitalistiska modell som de övriga ligorna i Europa är organiserade: Vinnarna belönas rikligt och förlorarna straffas hårt (degradering och i de flesta fall också finansiell distress).

Min egen bild av det svenska konkurrenslandskapet är att klubbarna under allsvenskan är alldeles för svaga för att kunna stimulera konkurrensen och därmed tillväxten hos de klubbar som hör till skiktet under allsvenskans största föreningar. Jag ser inte heller hur den konkurrensen ska kunna förstärkas. För det krävs investeringar både i form av pengar och humankapital. Idag saknas verktyg för det.

Möjligen kan omplacering av klubbar till mer kommersiellt attraktiva orter som idag saknar kompetens att organisera elitlag, likt AFC Uniteds flytt till Eskilstuna, bidra till ett något starkare konkurrenslandskap. Oavsett vilket är det mer troligt att distributionen av framtida intäkter blir än mer ojämlik än att den blir jämnare fördelad. På gott och ont.

söndag 2 oktober 2016

BK Häcken - näst rikast i allsvenskan - därför att man inte spenderar på sportslig rikedom.

Det finns en allmän uppfattning om att BK Häcken är allsvenskans andra rikaste klubb mätt i eget kapital och därmed borde man förvänta sig bättre sportsliga resultat än det som man de facto har levererat och levererar.

Men saken är den att Häcken är rika därför att man inte spenderar alla de pengar som man drar in utan lägger de på hög. 2005 var det egna kapitalet 12 miljoner kronor. 2015 var det hela 67 miljoner. Figur 1 visar BK Häckens årliga finansiella resultat samt utvecklingen i det egna kapitalet.

Legio i allsvenskan är att klubbarna generellt ligger runt en viss nivå på det egna kapitalet och över tid spenderar de pengar som man drar in i sin helhet för att uppnå sportsliga resultat. Pengar på banken gör ingen nytta på fotbollsplanen.

Figur 2 visar hur mycket pengar som BK Häcken spenderar på personalkostnader i relation till ett urval på 20 svenska klubbar som spelat i allsvenskan två eller fler säsonger under mätperioden. Vi ser att man förvisso har börjat överspendera medelklassen men fortfarande har en bra bit till genonsnittet i kvartetten i storleksordningen 2-5 (jag räknade bort den största klubben för att exkludera eventuella extremer). 

Figur 3 visar en jämförelse över investeringar i spelarkontrakt. Också här jämför jag med top 2-5.

Häcken skulle naturligtvis kunna spendera mer pengar på spelarkontrakt och ta rygg på de större klubbarna. Det är möjligt att man skulle bli rikare på sportsliga framgångar. Däremot skulle man troligen vara fattigare på banken. Knäckfrågan är hur klubben ska locka till sig ny publik. Figur 4 visar hur liten den inkomstkällan är för Häcken. Även om man adderar nettoresultatet för Gothia Cup till publikintäkterna så ligger man en bra bit bakom allsvenskans publik-rika klubbar. Faktum är att Häcken i en inkomstjämförelse var ungefär lika stort 2014 som ett Hammarby som då spelade i Superettan.

Men skulle Häcken lyckas attrachera nya åskådare så skulle de sparade pengarna fungera som en fantastisk hävstång. Trots att klubben får anses vara överkapitaliserad så lyckades man trots allt få kommunen att finansiera sin nya arena. Därmed kan man till skillnad från t.ex. Kalmar FF arbeta med betydligt lägre finansiell risk hängande över sig.

Lyckas man däremot inte skapa ett större intresse för klubben så tror jag att vi inte ska förvänta oss bättre resultat än den andra plats i allsvenskan som man nådde för några år sedan.
Figur 1 - Datakälla: fogis.se
Figur 2 - Datakälla: fogis.se

Figur 3 - Datakälla: fogis.se
Figur 4 - Datakälla: respektive klubbs ÅR 2014; fogis.se


lördag 1 oktober 2016

Vad händer i Elfsborg?

Elfsborg sladdar i den allsvenska tabellen och det är mycket troligt att man för andra året i följd kommer att missa möjligheten att kvalificiera sig till internationella cuper. Det skulle i så fall inte längre vara en tillfällighet, utan ett tydligt trendbrott för en klubb som varit deltagande i tio raka säsonger.

Egentligen är det en ganska väntad utveckling. Bosse Johansson har vid flera tillfällen sagt att Elfsborgs mål är att utmana storstadslagen men att det för varje år blir svårare. Klubben satsade också väldigt hart och riskerade bort 40 procent av sitt egna kapital när chansen att kvalificiera sig till Champions League fanns 2013. Man vet nämligen inte när eller ens om chansen dyker upp igen.

Genom att vara den första klubben med en modern arena skaffade sig Elfsborg en konkurrensfördel som man på ett mycket skickligt sätt har exploaterat. Men vi har också sett att denna konkurrensfördel sakta har försvunnit i takt med att konkurrenterna också har uppgraderat sina arenor.

Ni som har följt denna blogg känner till att det finns ett samband mellan den relativa storleken på klubbarnas personalskostnader och placeringen i tabellen. Duktigare spelare vinner fler matcher. För att rekrytera och behålla duktigare spelare behöver man kunna erbjuda tillräckligt bra ekonomiska villkor. Enskilda säsonger är sambandet inte tillräckligt starkt. Vi kan fortfarande se mindre klubbar placera sig högt upp i tabellen enskilda säsonger. Men över tid är det tydligt: de som har störst resurser vinner mest.

datakälla: Fogis.se samt Elfsborgs årsredovisningar
Figuren ovanför visar hur Elfsborgs personalkostnader i relation till de resterande lagen i allsvenskan har utvecklats över tid. Även om vi inte kan se ett stort ras så syns en tydlig negativ trend. Det betyder att Elfsborg behöver förbättra sin effektivitet relativt konkurrenterna för att bibehålla sportsliga resultat.

Figuren nedanför visar ett annan tydlig bild. Investeringar i externt köpta spelarkontrakt har jämfört med åren 2006 till 2011 minskat drastiskt. Det kan ses från flera perspektiv. Ett är att klubbens talangutveckling har utvecklats så pass mycket att det har minskat behovet av externa spelarrekryteringar. Å andra sidan är det egna kapitalet – trots lägre kapitalkostnader (avskrivningar spelarkontrakt) - idag lägre än vad det var mellan åren 2007 och 2010. Utvecklingen i den allsvenska tabellen visar att Elfsborg inte riktigt räcker till för toppen med enbart egensnickrade spelare.

datakälla: Elfsborgs årsredovisningar

Figuren visar också att klubbens nettoinkoster (intäkter minus kostnader) från de internationella cuperna i genomsnitt legat på drygt 7 miljoner kronor per år. Genom att inte kvalificiera sig till spel i europacuperna lika kontinuerligt kommer Elfsborg inte kunna göra lika många saker som man vill.

Men Elfsborg har ändå gjort läxan mycket väl de här åren. Klubben har lyckats sälja spelarkontrakt med vinst, mycket tack vare att man har lyckats förlänga kontrakten med de egna spelarna. Också i situationer där man från sidlinjen kan tycka att spelaren istället borde ha spelat ut det föregående. Till stor del beror det på kontinuitet i den exekutiva ledningen. Muntliga löften m.m. blir uppfyllda tack vare att de personer som avlade dessa är kvar i ledande position när det väl blir skarpt läge. Rimligen skapar det ett gemensamt förtroende mellan spelare och klubben.

Elfsborg har investerat i sin akademi och fortsätter man att producera talanger i samma takt och på samma sportsliga nivå så kommer man kanske kunna öka intäkterna från försäljning av spelarkontrakt vilket skulle kunna skapa utrymme för fler investeringar i externa förvärv.

Elfsborg har också en god kontroll över sina finansiella risker. Varningsklockorna ringde flera gånger när bokslutet för 2013 presenterades. Men även om kostnaderna i samband med Champions League satsningen skenade och klubbens interna nyckeltal blinkade rött så visade det sig att det fanns en tanke och tidsbegränsning på kostnaderna. Två år senare är samtliga nyckeltal utom ett i klubbens interna balanserade styrkort återställda.

Så även om vi inte ska räkna med att Elfsborg blir lika frekfenta i tabelltoppen i framtiden, så lär de ställa till det för de förväntade topplagen med jämna mellanrum.

datakälla: Fogis.se samt Elfsborgs årsredovisningar

onsdag 14 september 2016

Gammal idé på ny distribution av pengar i allsvenskan

Läser på Fotbolldirekt att det finns en diskussion om fördelningen av de allsvenska TV pengarna. 

I dagsläget sker distributionen till klubbarna baserat på de sportsliga resultaten rullande under den senaste femårsperioden. Bilden nedanför hur mycket respektive femårsplacering belönas med. Saxad från en tidigare blogg.



Men faktum är att korrelationen mellan publiksiffror och sportslig framgång är stark. För två år sedan mätte jag det sambandet över en tioårsperiod till 70 procent. Så indirekt fördelas redan pengarna i relation till publiksiffror med den extra detaljen att det belönar klubbar som utnyttjar sina publikintäkter effektivt. Lag med stor publik som inte lyckas kapitalisera den sportsligt får inte lika bra betalt, vilket borde tyckas vara bra. Det man skulle kunna göra är att ge mer pengar till de mest framstående på bekostnad av de mindre duktiga.

Samtidigt TV pengarna är en väldigt liten del av de stora allsvenska klubbarnas totala intäkter. Det rör sig om inte mer än 15 procent. Faktum är att försäljning av spelarkontrakt genererar mer pengar för det allsvenska klubbkollektivet än vad TV marknaden gör. Att skruva om distributionen så att det blir någon enstaka extra miljon lär inte ge större konkurrenskraft i Europa, på kort sikt.

Däremot skrev jag för tre år sedan en krönika åt Offside.org att de allsvenska klubbarna skulle kunna komma överens om att socialisera en del av intäkterna från Champions League. Närmare sagt den del som kommer från marknadspoolen och distribuera ut den till klubbarna efter någon sorts fördelnigs-nyckel.

Efter två säsonger med svenskt deltagande i Champions League rör det sig om närmare 150 miljoner kronor från marknadspoolen som idag finns på MFF:s konto som en försäkring mot en ökad affärsrisk som istället hade kunnat arbeta effektivt hos andra allsvenska klubbar. 150 miljoner kronor är ganska exakt lika mycket som det allsvenska klubbkollektivet totalt erhöll från TV rättigheter säsongen 2015. 

lördag 10 september 2016

Anteckningar från sensommaren

För de flesta slog det ner som en bomb, Malmö FF:s försäljning av kontraktet som man hade med Viðar Örn Kjartansson. Förväntningarna verkar ha varit att Malmö FF, tack vare miljonerna som klubben har tjänat i Champions League, inte behövde sälja spelarkontrakt.

Vi måste dock komma ihåg att Malmö FF:s framgångar i Champions League är en funktion av flera goda affärer som klubben hade gjort innan man nådde dit. Bara för att man vann mycket pengar i turneringen betyder det inte att man slutar göra nya goda affärer. Skulle man göra det så skulle man på sikt förlora i konkurrenskraft.

Sydsvenska Dagbladet uppmärksammar att Malmö FF var på väg mot ett negativt resultat i nivå på 25 miljoner kronor. Det må så vara men samtidigt så skulle det röra sig om ett extraordinärt år för Malmö FF där man inte deltar i europacuperna eller säljer spelarkontrakt. Miljonerna som man har tjänat i Champions League ger klubben möjligheten att ha ett högre risktagande i sin budgetering och därmed ha en spelartrupp vars kostnader inte kan bäras av intäkter exklusive försäljning av spelarkontrakt eller spel i Europa. Tack vare det ger MFF sig bättre chanser att nå sina sportsliga mål. Men man kan inte sluta göra goda affärer när tillfälle ges.

En annan klubb som sålde spelarkontrakt under transferfönstrets sista dagar är IFK Göteborg. Många menar att det var misslyckandet i play-off till Europa League som tvingade fram försäljningen. Jag är tämligen övertygad att nivån på ersättningen för kontraktet var så pass bra att man hade gjort affären även om man hade kvalificerat sig till gruppspelet i Europa League. IFK Göteborg har sålt spelarkontrakt för i genomsnitt ca 20 miljoner kronor om året under de senaste 10 åren. Det är en viktigt del av klubbens dagliga verksamhet (drift). 

Figuren nedanför visar att så är fallet för flera klubbar som vanligtvis konkurrerar om de högsta platserna i allsvenskan. Det är så pass tätt i om Europaplatserna i allsvenskan att man inte har råd med dåligt resursutnyttjande.  Att inte kunna räkna med och ta höjd för försäljning av spelarkontrakt när man de facto gör det kontinuerligt är inget annat än dåligt resursutnyttjande. Få klubbar kan dock göra det hela vägen på grund av de har ett för litet eget kapital.

Men det är fantastiskt om än föga förvånande att man 2016 forfarande pratar om driftresultat.

Figuren visar fyra allsvenska klubbar och deras försäljning av spelarkontrakt i miljoner kronor. (2016 är en uppskattning) datakälla: svenskfotboll.se
I England fick vi se flera nya transferrekord. Nominella tal ska tilläggas. Dels Man Utd:s förvärv av kontraktet med Pogba, dels Premier Leagues brutto (>£1.1mdr), netto (>£650m) samt utflödet av kapital till utlandet (>£700m). ManUtd har själva under de senaste fyra åren nettoinvesterat (köp kontrakt minus sälj skontrakt) £290 miljoner i spelarkontrakt. Det var INNAN sommarens transferfönster. 

Det är nu fyra år sedan familjen Glazer Manchester United till börsen. Jag antecknade mina tankar kring värderingen under länken. £290 miljoner i nettoinvestering (Capex) motsvarar 52 procent av klubbens Ebitda (rörelseresultat före räntor, skatt, nedskrivningar, avskrivningar och goodwillavskrivningar) under samma period. Lägger man till övriga investeringar i andra tillgångar (bl.a. Old Trafford) så har man haft en återinvesteringsgrad på 55 procent av Ebitda. Detta kan jämföras med totalt £65 miljoner som klubben nettoinvesterade under åren 2005 och 2011 vilket motsvarade 12 procent av ManUtd:s Ebitda under den perioden. Priset att komma på fötter sportsligt post Ferguson har onekligen varit högt för aktieägarna.

Familjen Glazer ville initialt ha $18 per aktie vilket motsvarade en värdering av Man Utd på 20 gånger Ebitda. De fick nöja sig med $14 per aktie – närmare 17 gånger Ebitda. Idag handlas aktien på nivåer som ger en bolagsvärdering på 13 gånger årets förväntade Ebitda.  Marknaden, det vill säga investerarkollektivet, värderar klubbens vinst lägre idag än vad man gjorde vid börsintroduktionen. Aktiekursen har haft en positiv utveckling på i genomsnitt 5 procent om året. Det är naturligtvis bättre än noll, men under samma period har S&P Global Small Cap index ökat med i genomsnitt 10 procent per år. Också sektorindexet Bloomberg Entertainment Global har haft en bättre utveckling, + 8.5 procent i årsgenomsnitt.

********************

Få har väl undgått att Uefa har presenterat ett nytt format för Champions League och det börjar pratas (återigen) om förändrade ligastrukturer i världen. Tänkte skriva mina tankar om det, men kom på att jag berörde detta ämne för tre och ett halvår sedan. Finns att läsa under länken. Det är troligt att Premier Leagues nya TV avtal har skyndat på processen. I detta inlägg argumenterar jag att det riskerar att erodera Champions League.

Stephan Birkhäuser, Christoph Kaserer och Daniel Urban har studerat utvecklingen av tävlingsbalans i de europeiska ligorna under Uefa Financial Fair Play regimen. I somras presenterade de resultaten i studien "Did UEFA’s Financial Fair Play Harm Competition in European Soccer Leagues?". Författarna menar att det finansiella regelverket gynnar klubbar som vinner sin liga under den kommande säsongen. Det är inga banbrytande empiriska resultat. De ligger helt i linje med den teoretiska modellen som jag uppmärksammade i detta blogginlägg. Bättre balans i böckerna skapar obalanser på annat håll, förstås.

Tillsammans med de höga premierna som Champions League förstärker deltagande klubbar med skapar det europeiska ligasystemet ett framtida matchningsproblem. Hur ska man bäst matcha de klubbar som blivit för starka i sina respektive inhemska ligor.

fredag 22 juli 2016

Mindre sannolikt att allsvenskan får en extra plats i Champions League

Ponera att AIK och IFK Göteborg vinner en av sina respektive två kvalmatcher och spelar oavgjort den andra. Sedan upprepar man bedriften i play-off omgången och kvalificerar sig till gruppspelet i Europa League. Väl där vinner de båda svenska lagen två matcher vardera. Det skulle - om inte jag räknat fel - innebära att årets svenska koefficientpoäng arbetas upp till 5.75. Skulle sedan de svenska klubbarna som representerar allsvenskan i europaspelet plocka hem lika mycket koefficientpoäng också de kommande fyra åren och därmed uppnå 28.750 i koefficientpoäng, så är sannolikheten god att allsvenskan skulle hamna på plats nummer 15 på rankingen och därmed vinna ytterligare en kvalplats till Champions League.

I takt med MFF:s mycket starka prestationer har förståsigpåarna och gemene man börjat prata upp allsvenskan mot en 15:e och till och med en 12:e plats på Uefa-ranken vilket skulle innebära ytterligare en kvalplats till Champions League (15) respektive förmånen för den allsvenska vinnaren att bli direktkvalificerat till gruppspelet (12). Riktigt så enkelt är det inte. MFF:s framgångar räcker inte på långa vägar för att nå dit.

Bate Barisov har kvalificerat sig till Champions League fyra av de fem senaste säsongerna. Trots det är den vitryska ligan lägre rankad än både allsvenskan och den polska ligan där den senare inte har haft ett lag i Champions League en enda gång under de senaste 15 säsongerna. Avancemanget till Champions League ger 4 bonuspoäng men sedan blir det oftast inte mer än så. Motståndet är alldeles för starkt.

På liganivå innebär det att de fyra poängen divideras med antalet lag som ligan har med i europacuperna (1.00 koefficient-poäng vid fyra lag). Faktum är att 2 segrar plus en oavgjord i gruppspelet av Europa League ger 5 poäng (5p/4 lag= 1.25). Det är lika mycket som att nå gruppspel i Champions League samt nå ett oavgjort resultat i en match.

Inte heller är det intressant att titta på dagens placering (19) och det faktum att allsvenskan blivit av med ett ur koefficientperspektiv svagt år (2.900). Saken är den att näst nästa säsong så blir allsvenskan av med det bästa året under den senaste tiden (5.125) och står då kvar med bland annat förrförra säsongens samt förra årets mediokra koefficient-poäng. Tabellen nedanför visar allsvenskans historiskt intjänade poäng.


Desto mer relevant är det att titta efter hur mycket poäng som det krävs för att placera sig på plats 15 eller än bättre på plats 12.

De sju säsonger som är färdigräknade under 10-talet (senaste 2015-16) ger följande data:






Nu kan det ju vara så att det inte riktigt hade behövts så många poäng. Det skulle rent hypotetiskt kunnat räcka med att ha bättre koefficient-poäng än ligorna på plats 16 respektive 13 (inte helt säkert eftersom poängen i slutändan är ett nollsummespel vilket ger annorlunda fördelning där den 16:e rankade ligan skulle kunna få fler poäng om 15:e vinner färre).

Hur som helst ser motsvarande poäng och period för placeringarna 16 och 13 ser ut enligt följande:






För att vara konkret och sätta detta i perspektiv på vad som krävs i praktiken kan vi ta två exempel.

Säsongen 2012-13 hade allsvenskan två lag med i Europa Leagues gruppspel. Detta genererade i slutändan i 5.125 koefficientpoäng den säsongen. Fem sådana säsonger på raken ger 25.625 vilket - allt annat lika - de senaste 7 säsongerna hade gett bättre koefficient än laget på plats 16 fyra gånger.

Polska Ekstraklasa hade säsongen 2011-12 två lag vidare från gruppspelet till sextondelsfinal i Europa League. Denna framgång gav polska Ekstraklasa 6.625 koefficientpoäng. Fem sådana säsonger i följd (33.125) skulle ge en koefficientpoäng som under de 7 senaste säsongerna hade gett bättre koefficient än laget på plats 13 sex gånger.

Det är naturligtvis långt ifrån omöjligt att två allsvenska lag når sådan framgång. Kanske till och med två säsonger i följd. Men ett problem för ligor som den svenska och den polska är att ekonomin är för liten för att upprepa sådana prestationer fem säsonger i följd. Till stor del handlar det om att ta höjd för deltagande i europacuperna i budgetar. De svenska klubbarna har inte tillräckligt solida balansräkningar samt den erfarenhet i Europa för att kunna budgetera med någorlunda regelbundet deltagande.

AIK:s sportchef Björn Wesström sammanfattade det bäst i en intervju med Fotbolldirekt.
"Det är extraordinära pengar det handlar om. För de riktigt stora pengarna så handlar det om att antingen sälja spelare eller gå långt i Europa"*

Förväntade extraordinära intäkter innebär att deltagandet i gruppspelen också blir inte mer än extraordinärt, förstås. Under 00 talet har AIK deltagit i kvalifikationsomgångarna fyra gånger (femte försöket i år). En gång har man lyckats nå gruppspelet.

Hoppet skulle kunna heta Malmö FF. Att klubben blir så pass stark att den på egen hand kan plocka tillräckligt med poäng i cuperna. FC Basel är ett bra exempel och den schweiziska ligan är idag placerade på en 12:e plats. Basel har samlat 65 procent av sin ligas totala poäng under de senaste fem säsongerna. Detta är enskilt största relativa bidraget från en enda ligaklubb. Generellt brukar respektive ligans mest framgångsrika lag samla mellan 20 och 35 procent av ligans koefficient-poäng.

Baksidan på det myntet är att FC Basel inte bara är starka i Europa. Det säger sig självt att de också har vuxit sig helt dominanta på hemmaplan. Efter åtta raka segrar i inledningen av årets säsong är man på god väg mot ett åttonde raka mästerskap.

Mest troligt är att allsvenskan under de kommande åren stabiliserar sig runt platserna 18-20. För att nå högre krävs någon form av paradigmskifte i allsvenskan som helt plötsligt ger klubbarna utökade resurser (pengar samt också idéer).

Metoden för hur poängen beräknas finns under denna länk.

* PÅ FD – AIK:s 50 000 000-chans – AIK-basen myser: ”Extraordinärt”